Regeringen har, i samarbete med Sverigedemokraterna, initierat ett projekt för att definiera och förmedla ett gemensamt kulturarv till svenska elever. En särskild grupp, ledd av Lars Trädgårdh, har sammanställt en lista med 100 objekt som anses vara centrala för den svenska kulturen och samhällsutvecklingen. Listan, som kallas kulturkanon, presenterades under tisdagen och omfattar en bredd av uttryck, från litteratur och musik till lagstiftning och företagande.

Vad ingår i kulturkanonen?

Kulturkanonen sträcker sig över en mängd olika kategorier för att ge en heltäckande bild av Sveriges kulturarv. Bland de utvalda verken finns klassiska barnböcker som Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Även Katarina Taikons Katitzi finns med på listan, vilket belyser vikten av att inkludera olika perspektiv på svensk historia och identitet. Utöver litteratur inkluderar listan även kulturella fenomen och institutioner som Allemansrätten, Vasaloppet och företaget Ikea. Även begrepp som “pappaledig” lyfts fram som en del av det gemensamma kulturarvet, vilket indikerar en bred tolkning av vad som utgör svensk kultur.

Hur ska kulturkanonen användas i skolan?

Exakt hur kulturkanonen ska integreras i undervisningen är ännu oklart. Kulturminister Parisa Liljestrand betonar dock syftet med initiativet.

– Det här är saker som ska göra att människor känner att de är med i samhället, säger Parisa Liljestrand.

Tankarna kring hur kulturarvet kan göras levande i undervisningen kretsar kring att låta eleverna utforska och interagera med materialet. Detta kan innebära allt från att studera föremål i museilådor, som i förberedelser inför besök på världsarvet Drottningholm, till att aktivt undersöka historiska platser som Medeltidsmuseet. Skolverket har tidigare diskuterat vikten av att synliggöra kulturarvet och göra det till en “levande del av elevers kunskapsbank”, vilket kan tolkas som en uppmaning att gå bortom ren faktakunskap till en djupare förståelse.

Förslaget om en kulturkanon har mötts av blandade reaktioner. Medan förespråkare ser det som ett sätt att stärka nationell identitet och gemenskap, har kritiker lyft fram en potentiell motsättning i att samtidigt införa en kulturkanon och minska budgeten för kultur och utbildning. Vissa röster menar också att ett statiskt urval av kulturarv kan vara problematiskt i ett samhälle som präglas av mångfald och ständiga förändringar, där kulturarvet snarare ses som ett flöde av influenser.