Den 1 mars inleddes den planerade licensjakten på lodjur i Sverige, med målet att fälla 153 individer. Beslutet, som fattats av länsstyrelserna, har dock mött starkt motstånd från Naturskyddsföreningen. Föreningen har överklagat beslutet genom flera instanser, vilket tillfälligt stoppat jakten på många håll. Nu har domstolarna dock gett grönt ljus för fortsatt jakt, men Naturskyddsföreningen har inte gett upp utan har överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen. Det är oklart om jakten kommer att stoppas igen i avvaktan på ett slutgiltigt besked. Jakten får enligt nuvarande reglering pågå fram till den 31 mars. Jägarrörelsen kritiserar den långa domstolsprocessen för att skapa osäkerhet.
Vad motiverar lodjursjakten?
Frågan om varför licensjakt på lodjur bedrivs är omdebatterad. Enligt officiella motiv skyddas tamdjur, främst får, från lodjurens attacker. Men en granskning som omfattar tre år visar att licensjakten i praktiken har liten effekt på tamdjursskyddet och kan kosta samhället tiotals miljoner kronor. I Värmland sköts sex lodjur 2024 trots endast ett angrepp året innan, och i Västmanland sköts sex lodjur trots noll angrepp. En representant från LRF i Örebro län förklarade logiken med att jakten gör det lättare att acceptera levande lodjur i skogen.
De 106 lodjur som skulle skjutas 2025 beräknades rädda cirka 13 får av en halv miljon, vilket motsvarar en besparing på under 100 000 kronor. Samtidigt kostar länsstyrelsernas besiktningar och SVA:s hantering av fällda djur omkring en miljon kronor. Detta innebär att en rödlistad art reduceras i stor skala för att skydda en mycket liten andel av landets får.
Kritik mot jakten och dess genomförande
Kritiken mot lodjursjakten handlar inte bara om dess motiv, utan också om hur den genomförs. I Stockholms län sköts fyra lodjur under 2025, varav tre var honor. Detta trots att länsstyrelsen satt en gräns på högst två honor. Att tre honor fälldes innebär att en individ som skulle bidra till nästa generation tagits bort från en redan liten population, vilket anses allvarligt och väcker frågor om kontrollen över jakten.
Vidare riktas kritik mot att jakten inte alltid sker i de områden där problemen med angrepp på tamdjur finns. I Norrtälje kommun, där det rapporterats om problem, skedde inga angrepp i de områden där samtliga fyra lodjur fälldes. Alternativet skyddsjakt, som kan riktas mot specifika individer som orsakar skada, framhålls som ett mer träffsäkert verktyg. Samtidigt menar förespråkare att jakten är nödvändig för att reglera lodjursstammen, som anses vara stark och regionalt anpassad.
Debatten kring lodjursjakten belyser en komplex konflikt mellan olika intressen, där viltförvaltning, tamdjursägarnas behov, djurskydd och jakträtt alla spelar en roll. Frågan om hur lodjursbeståndet ska förvaltas fortsätter att vara en känslig och laddad fråga i Sverige.