Den nuvarande regeringen styrs av en trepartikoalition bestående av Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Dessa partier samarbetar med Sverigedemokraterna genom det så kallade Tidöavtalet. Med ett år kvar till nästa val har Sverigedemokraterna uttryckt en ambition att bli en del av regeringen och inneha ministerposter.
Varför säger Liberalerna nej till SD i regeringen?
Liberalernas partiledare Simona Mohamsson har klargjort att hon inte stödjer ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna. I en debattartikel i Dagens Nyheter framför hon att hon vill att Liberalerna röstar emot en regering som inkluderar SD.
Mohamsson anser att Sverigedemokraterna inte är lämpliga för en regeringsposition. Hon pekar på partiets beteende, särskilt på internet och i frågor rörande Sveriges NATO-ansökan, som problematisk. Vidare menar hon att SD:s ståndpunkter i frågor om Europeiska unionen och ekonomi skiljer sig markant från de borgerliga partiernas.
– De beter sig inte, de är inte ett borgerligt parti och de kommer inte att accepteras av väljare som vill komma över till vårt block, skriver Mohamsson i Dagens Nyheter.
Risk för väljarflykt och partilojalitet
Enligt Mohamsson riskerar Liberalerna att förlora väljare om de skulle gå med på ett regeringssamarbete med SD. Hon menar att partiets identitet och värderingar skulle hotas av en sådan allians. Partiet har redan sett tunga företrädare lämna, och ett ja till SD i regeringen skulle kunna innebära en “definitiv spik i kistan” för ett parti med svaga opinionssiffror, enligt Dagens Arena.
Opinionsläget för Liberalerna beskrivs som “mardrömssiffror” och “katastrof”, med mätningar långt under riksdagsspärren på 4 procent. Problemen i partiet spåras minst fem år tillbaka i tiden, till tiden kring januariavtalet, då väljarna inte längre visste vilken sida av politiken Liberalerna tillhörde, enligt Simona Mohamsson i Aftonbladet.
Trots avvisandet av SD i regeringen vill Liberalerna fortsätta samarbetet inom Tidöavtalet. Mohamsson föreslår att partiet ska söka en ny borgerlig regering under ledning av Moderaterna, men med ett nej till fördjupat samarbete med Sverigedemokraterna i form av ministerposter. Strategin för att vända utvecklingen är att “leverera politik” och profilera sig inom områden som skolan, för att visa svenska folket partiets framtida riktning.